Intelligens på hög 

Dumma, smarta, tröga, kloka, alla ihop blandade i en enda hög ute på en skolgård någonstans och ingenstans, det är likadant överallt. Små barn som redan nu vet vem som är dum och vem som är smart, vem som är bäst och vem som är sämst.

Stig har redan hamnat utanför högen, går för sig själv borta vid gungorna, vankar av och an. Utstöt för att vara tre kapitel före resten av klassen i matteböckerna. Utstöt. För att vara smart på en skolgård, inte är att vara bäst.

Att vara bäst på en skolgård någonstans och ingenstans är Kjell. Kjell som slår den hårdaste straffen, hoppar högst i höjd och springer snabbast. Och medan hans springer 60 meter på 6,5 sekunder, slänger han nonchalant med håret så att alla små flickor i högen vässar sina pennor och skriver kärleksbrev.

Men det är bara Susanna som har en chans på Kjell. Susanna som får gå i kalasbyxor på vintern och som bjuder hem de mest lyckade flickorna på pyjamasparty på helgerna. Alla flickor står de på kö att bli hembjudna till Susanna. Susanna som står högst upp i högen, ibland på högen, hon trampar på barnens fötter, mest för att hon kan.

Anna blir aldrig bjuden på Susannas partyn. Men det gör inte så mycket hon sjunger i kören varje söndag i kyrkan så hon hade ändå inte haft tid. Dock hade det ju varit trevligt med en inbjudan. Hon trivs i kören, de sjunger alla möjliga sånger, lär sig noter och äter bullar.

Längst ner i högen ligger Olle och tittar på myrorna som går fram och tillbaka kånkandes på små strån till sin stack. Han låter dem krypa upp på hans hand och runt på hans fingrar och ibland stoppar han dem i munnen.

Lovisa stampar arg på myrorna, skriker och undrar varför de inkräktar på hennes hög, hon får väl ta upp det på nästa klassråd eller kanske redan nu springa in i lärarrummet och dra fröken i kjolen.

Där ligger små flickor och små pojkar i en hög på en skolgård någonstans och ingenstans. Det är likadant överallt. En flicka som utsett sig själv till drottning, en pojke som krönt sig själv till kung och resten som anpassar sig till hierarkin.

Människor är själviska och lata varelser, när vi går någonstans och ska pasera ett övergångställe, grymtar vi arg på bilarna som snabbt kör förbi och suckar högt att det faktiskt är lag på att dom ska stanna, medans när vi själva kör och några fotjängare står och trampar vid de vita linjierna, tänker vi desperat: jag hinner jag hinner, jag har ju bråttom! Vi är själviska och lata varelser. Det är bara att acceptera. Accept. Men vi måste väl kunna göra något åt det? Utanför min port sitter konstiga människor, speciellt en tant, hon sitter där omgiven av sina katter. Hon sitter alltid där och när jag går förbi tittar hon bort. För det är ju verkligen som om jag inte syns! Tittar hon bort för att hon är för lat för att klämma ur sig ett rökförgiftat hej, undrar jag! Eller är hon helt enkelt brlyg, eller bara för upptagen av att diskutera kattmat och sömntabletter med sina katter? Jag vet inte, men jag tycker det är tråkigt. Hon bor ju endå rätt nära mig och om jag har inbrott i min lägenhet så skulle jag vlja att hon och hennes katter klöser ögonen ur inbrottstjuven. Inte för att jag skulle göra något om hennes dörr linkades upp. Jag målade ju nyss naglarna.                         Va sa vi självisk-lathet?

jag vill bara kunna sova

 väntan är värst när inte ovisheten lägger sig i.

btw. LW:s ny skiva snart i min hand! längta, längta, längta, första singeln var underbar, vemod och precis min smak! 2 dec, jag ska dit, ett måste.

För du är den mest underbara perfekta människan för mig. Ord inte tillräckligt stora för dig. <3

Något annat som är trist är hur död min blogg känns. inget händer här och ingen komenterar… känner mig lite undanskymd, men jag förstår folk när allt jag skriver om är mitt brustna hjärta och om när T ska komma hem… Men det vore ändå trevligt med komentarer… (A)

Men jag funderar på att starta en Modeblogg paralellt med den här lilla tankestugan. & Lägga upp heta bilder på min garderob och bara almänt skryta om hur bra smak jag har! haha, för det är väl det alla andra med mode bloggar gör? jag funderar iaf på det, men det får nog vänta tills jag flyttat hemifrån o skolan börjat så jag orkar vara snygg varje dag, för trots att min arbetaroverall är snygg så är den inte så inne…

Imorgon ska jag ha kalas oxå, kl 3 kommer alla hit o ska fika o fråga frågor och berätta om sitt liv och umgås sådär stelt som man gör med de människor man bara har blodsbandet relaterat med.

På tal om det, så är min pappa helt underbar. Han tröstade mig häromdagen när jag var ledsen över allt som vanligt och gräsklipparen gick sönder. jag brukar vara sur på honom för han vågar inte ta itu med andras känslor han är typ rädd för dem, men han var snäll och berättade massa saker och jag tycker om han syn på människor, problem och livet. Han är bäst helt enkelt, jag önskar jag vore mer som honom, dock är vi redan rätt lika och jag tycker om det =)

 För allt jag kan tänka på är dig.

Idétorka & skrivkramp trots ivriga fingertoppar, dock trötta på tangentbord letande efter hud.

Jag höll din hand i några minuter, för vi dansade med rövare och att hålla din hand då var så härligt att jag bara ville gråta och aldrig släppa den.

jag önskar att du läste mina ord. önskar att du visste hur jag känner, hur jag saknar dig. Hur jag har gått sönder.

För igår var en dag i konstant gråtfärdighet. Ville bara gråta varje sekund och när jag mötte din blick, sa den mig ingenting… Säg något då! Säg något annat än att vi ska ses när du kommer hem. Att vi ska prata då och leva då! För jag skulle vilja leva nu. Skulle vilja vara lycklig, Men det jag vill mest är att du ska göra mig lycklig. Att du ska hålla mig sådär nära. Vara så nära som det går.

Det var konstigt att se på när dina läppar rörde sig utan att kunna tysta den med en kyss.  Konstigt hur våra kroppar helt plötsligt kunde gränserna så väl när de en gång kunnat varandra utantill.

Men förlåt för att jag var sur igår, o mest ledsen o förvirrad. Jag antar att vi ses i Augusti då & jag hoppas att allt blir bra. Jag bilr bara galen av att gå omkring o tänka på dig o drömma om när vi ska ses. Så av saknad till dig och p-piller käkande mår jag skit!

Varit där sen i Onsdag, lyssnat på musik man aldrig hört, letat häng, sovit på jobbet, fixat hamburgetiggare och hört alla raggningsrepliker som finns! Kan det bli bättre?

& jag fick ett samtal, som gjorde mig glad o ledsen på samma gång.

Du frågade om jag ville gå på Winnerbäck med dig i December.

det var det bästa jag någonsinn hört! Men idag när vi pratade verkade det som om du glömt allt det där, som om du inte riktigt saknade mig längre… Förstår så ingenting.